skäggstubb

När jag gick hem, från postladan, i mörkret, första oktoberkvällen hemma på tre år, kom jag ihag hur det var; hur det varit att bo där. Mina mörkerpromenader. Jag älskar morkret. Jag var 15, 16, säkert 17 med, och det jag gjorde var att gå. Gå ut. I mörkret. Låta mig insupas av det; kunna andas. Ok, inte så långt -oftast inte ut i skogen, men bara runt huset, runt om på gården, ut på hörntomten, mörkt mörkt tomt tyst.

Och jag minns skäggstubben. Jag var 15-16 och kär (det jag önskade mig i julklapp det året var honom inslagen i ett stort paket -fast ok, jag ville gärna ha grönt hår också..). Och det var vinter. Och snö. Och mörkt. Och kallt. Och jag gick, ute, inte ensam, men med hund. Hunden fick vänta, medan jag mitt inne i halvskogen ristade in "skäggstubb" i snön. Det var ju mörkt ju! Jag hade inte tänkt så långt som att min mamma skulle komma dan därpå och undrande fråga mig om det var jag som skrivit skäggstubb i snön.. Kommer inte ihåg om jag nekade eller tyckte att: jo...

Ja jaa. Ack o ja den ungdomen. Det var ett tag sen. Men jag älskar fortfarande mörkret - ute i mörkret, ensam, känner jag mig trygg.