Could have been...

Jag kunde ju varit bortgift med en kuban! I alla fall för ett tag.. Hur mycket man glommer. Hjälp. Jag sag honom alltsa häromdagen. Det tog en stund innan det klickade. Tidig lördag kväll, vandrar ner ramblan med J, gar förbi en kille som star och pratar med ett par, tva andra människor. Och det klickar; Hmmm, han ser bekant ut.. Jag kikar pa ansikte, har (eller snarare avsaknad av har; han är kortklippt, men det kommer jag just da ihag att han var sista gangen jag sag honom ocksa. Jag skulle inte ens ha fattat att det var han, om han inte sagt nagot just da at dem han var med -med samma heeesa rost. Och sen sag jag gitarren...

Helt sjukt. jag har alltsa inte sett honom pa atminstone ett och ett halvt ar (vilket i sig är väldigt konstigt, med tanke pa man hela tiden stöter pa en massa manniskor, hela tiden, vart man än gar -Barcelona är helt enkelt inte sa stort..), och sen mitt i allt. Han är ju helt tydligen kvar i stan i alla fall..

Ojoj. Var bara sa konstigt. Och allt bara kom tillbaks; racerfartsromansen med 'hattlös'. För det lilla som hände, under den korta tid (en vecka....) det hände -var ju seriost. Mycket mer än det kunde varit i alla fall.

Nar J fattade vem det var jag sett ville hon ga tillbaks och hoppa pa honom; kom igen nu, ateranvändning är ju mycket enklare! Men nix. Past is past, och far helt enkelt vara. det var iaf en skoj grej.. :-)