Hormonrelaterad söndagssorg (nu bättre)

Hm. Har just insett att grejen att jag tillbringar var fjärde söndagsmorgon med sanslösa gråtanfall kanske t.o.m är hormonbetingad -smart Lisa, tog bara en stund..

Jag fick nämligen reda på tidigare idag att Dani den jäveln antagligen kommer tillbaks först på lördag....buuuu! Den 19:e alltså -då när festen (som jag äntligen postat bulletin om!) ska ske, istället för den 16:e som först planerat, eller den 17:e som sen nämnts.. utan lördagen den 19:e. Och jag far alltså den 24:e, torsdag nästa vecka. Skulle jag inte göra det skulle det ju vara lugnt; ingen fara baby -har jag redan överlevt 4 veckor utan människan (och sin problema, tio!), skulle ju inte en vecka mer eller mindre direkt göra ngn skillnad. Men jag far ju. Far. Och snart. Och det är det som gör skillnad..

Och jo, jag vet att enda anledningen till att han kommer hit före september är Lisa. Skulle det inte vara för det -för mig- skulle han stanna ett par veckor till.. Och jo, jag vet att enda anledningen till att han antagligen kommer stanna längre än den 15:e -16:e är jobb, och pengar.. Om han jobbar fram tills fredan borde han ha så han klarar sig en månad sen, osv.

Jag vet allt sånt. Men vi har inte mycket tid. Hela dagar: söndag+måndag+tisdag+onsdag. Halva dagar: lördag, + torsdag morgon (planerar kidnappa honom med till flygplatsen -behöver bärhjälp, och alla jobbar). INTE mycket tid alls. Skit alltså.

Life.

Life, me dear.