Ett år.
Un año de mi vida. Känns dels som 7 år, dels känns det fruktansvärt att ett år bara försvunnit -tiden springer verkligen med gigakliv. Jahaja. Nu då? Ett år. Kommer resterande tre år försvinna lika snabbt, med lika lite liv och innehåll? Då är jag trettio. Tiden går. Känns som hur länge som helst sen, så visst borde jag ha ett liv här nu. Ett år.
Idag är det exakt ett år sen jag åkte spanair barcelona-stockholm för att stanna. Ett år sen flygplatsavsked och annat (som definitivt känns som en hel livstid sen). Ett år sen jag började mitt 'nya liv'. Ett år sen jag registrerade mig på sociologi a. Nästan ett år sen jag fortsatte vidare till Åland för att panikpacka ihop för ett liv med egna grejer -första gången ngnsin. Ett år.
Om tre år är jag trettio.
Jag har blivit gammal. Och blir bara äldre.
Så var det med det.
Kommer alltid vara vilsen. Men hellre evig, lost, lätt sorglig hoppjerka världen runt än fast och bitter och gammal och ledsen. Det blir inte perfekt hur man än gör det, men med lite tur lyckas man iaf undvika den totala misären.
Dags att växa upp, komma ngn vart.
Folk skaffar sig band, karriärer, respektive, vänner, connections, rykte, status, umgänge, framtid.
Och jag står och stampar, som den eviga 21-åringen, där jag fastnade, och kommer ingen vart.
Snart (hjääääälp! hu!!!!) sju år sen jag for första gången, och fyra sen jag lämnade det. Min Scouse är i princip helt borta, engelska överlag kan jag knappt prata, och kontakterna faller bort.
Tiden står inte stilla.
Livet står inte stilla.
Tidevarv försvinner, bla bla bla.
Jag vill frysa allt; vänta på mig.
Men går inte.
Är fortfarande 21, tror jag. Eller 45, ibland, oftast. Men hjälper inte att jag frusit fast i 21, tiden och livet kör på.
Och det är farligt bli efter.
Kan inte vara slut nu.
Ett år sen.
Your new life starts here.
Och om tre år är jag trettio.
Undrar var jag står då. Förhoppningsvis inte på samma och stampar. Då hoppar jag.
Det är farligt att fastna.
Och så börjar ramsan om igen...
Idag är det exakt ett år sen jag åkte spanair barcelona-stockholm för att stanna. Ett år sen flygplatsavsked och annat (som definitivt känns som en hel livstid sen). Ett år sen jag började mitt 'nya liv'. Ett år sen jag registrerade mig på sociologi a. Nästan ett år sen jag fortsatte vidare till Åland för att panikpacka ihop för ett liv med egna grejer -första gången ngnsin. Ett år.
Om tre år är jag trettio.
Jag har blivit gammal. Och blir bara äldre.
Så var det med det.
Kommer alltid vara vilsen. Men hellre evig, lost, lätt sorglig hoppjerka världen runt än fast och bitter och gammal och ledsen. Det blir inte perfekt hur man än gör det, men med lite tur lyckas man iaf undvika den totala misären.
Dags att växa upp, komma ngn vart.
Folk skaffar sig band, karriärer, respektive, vänner, connections, rykte, status, umgänge, framtid.
Och jag står och stampar, som den eviga 21-åringen, där jag fastnade, och kommer ingen vart.
Snart (hjääääälp! hu!!!!) sju år sen jag for första gången, och fyra sen jag lämnade det. Min Scouse är i princip helt borta, engelska överlag kan jag knappt prata, och kontakterna faller bort.
Tiden står inte stilla.
Livet står inte stilla.
Tidevarv försvinner, bla bla bla.
Jag vill frysa allt; vänta på mig.
Men går inte.
Är fortfarande 21, tror jag. Eller 45, ibland, oftast. Men hjälper inte att jag frusit fast i 21, tiden och livet kör på.
Och det är farligt bli efter.
Kan inte vara slut nu.
Ett år sen.
Your new life starts here.
Och om tre år är jag trettio.
Undrar var jag står då. Förhoppningsvis inte på samma och stampar. Då hoppar jag.
Det är farligt att fastna.
Och så börjar ramsan om igen...
posted by Bonden Paavo at 9:05 PM
1 Comments:
Oj, de tankarna var välbekanta.. Att vara sååå ung i all evighet och, oj hoppsan, nu är jag snart trettio men fortfarande kvar på samma plats i livet som för fem år sedan (al-hamdoulillah, inte JUST NU LÄNGRE, men bara för drygt ett halvår sedan så tänkte jag så).
Hemskheten med att fylla trettio känns som något som finns kvar från förr. Att vara trettio i dagens samhälle betyder inte att du står på kanten till stupet, att vara trettio i dagens samhälle betyder inget annat än att du är i början av din karriär. Flera av dina gamla kontakter hade ju redan passerat trettio-strecket, utan en enda antydan till grånande hår.
Jag säger som jag alltid sagt. Du är fortfarande bara i början av ditt liv, du hinner ännu göra mycket.
Post a Comment
<< Home