Orkar inte..

..skriva; jag är ju på jullov!! Och ok, jag har ju åäö för en gångs skull, men istället är jag så ovan vid svenska tangentbord att det tar dubbelt så länge att få något gjort, bara att komma någon vart. Men vi kör väl på ett försök då.

Har egentligen hur mycket som helst att berätta om -ojoj minsann, man lever ju spännande liv här. Jojomän så är det -visst. Det är bara så jäkla skönt att vara hemma! jag har ingen lust att gå ut eller nåt, för jag vet ju att jag bara kommer spendera en massa pengar, och sen vara bland en massa folk som inte ger mig nånting, utan som jag faktiskt föredrar undvika. Och i alla fall inte betala för nöjet!! Huuu. Jaaa; Arken here we come! Jo nää.

Men iaf; här händer det inte något spännande alls, bara pyjamas och mat och läsa och tv och choklad och allmänt hej-vi-tar-det-lugnt. Och skönt. Däremot har jag blivit att prata med Nacho på msn typ varje natt när jag bara sätter på datorn som hastigast för att kolla min mail. Och det blir antagligen sista helgen i januari vi far till England!! Hade fått mail från Chris, om att han skulle försöka boka då för oss, och om det skulle funka, så jag och Nacho spenderade igår natt med att simultankika flygsidor, och det verkade finas en hel del -billigt- så det blir nog inget problem iaf! Vi får välan se....... (däremot hur det går ihop med flytta lägenhet/ny bostad/ta legit från jobb, etc etc etc, återstår väl att se...)

Jag borde maila en jäkla massa mänskor. T ex Toivo -vääldigt mycket. Han har ju fyllt år också, och om att möta upp och så.. Och Daz. Och Paul. Och jaaajaa. Det fixar sig. Snart.

Men jaha, ska jag skriva om mitt liv nu då. Kom hem från jobb då fredag eftermiddag den 16:e, hade lämnat lapp åt Sandro om lås och grejer på morgonen, för jag var ju allmänt nervös och nojig. Kommer hem; och vi har inget lås!! Fast då var det att Sandro just hade kommit hem från Italien, läst min lapp, pillat ut låset, och var på väg ut och köpa nytt lås, vilket han sen fixade in, händig som han var. Så det var ju skönt; ingen mer ångest över det!! Han stod för det nya låset (fast blev faktiskt bara en 60€, vilket var lite billigare än det låssmeden sagt, fast då skulle väl han ha monterat det och så också tror jag), och sa också att han skulle ge mig häften för det jag måstat betala för att få komma in då. Sa det var ju snälllt!

Sen gick jag för att möta syster. På hemväg med metron, precis vid Verdaguer, när vi går upp där, så vänder jag mig om (antagligen för att kolla att syster är ok med väskor och grejor??), och ser en kille sitta i kaffeet där emellan nergångarna till plattformarna. En kille med gitarr. Som ser bekant ut. Och som stirrar på mig. Näeej. Men jag vänder mig om igen, han stirrar fortfarande, och gör sen ngnslags 'puss'gest, slash vinkning. Jag vänder mig bort igen, men sen vänder jag mig dit igen; och det är ju alltså min kuban!!! Wow. Det har liksom bara gått två år, och sen sitter han där på min egen Metro-station, och verkar t.o.m känna igen mig! (ok, behöver ju inte vara; oj, Lisa, osv, men han inser definitivt att han känner/kännt mig!) Iaf, så jag vinkar eller nåt ocksa. men helt sjukt var det!!! Wow wow wow! (vad fan gjorde han där?!!)