vissa söndagar är verkligen söndagar

Kändes lätt surrealistiskt at släpa sig iväg till universitetet kl. 07.15 igår morse -alltså lördag morgon. Var ju inte ens ljust än. Men jag tror jag aldrig varit så glad när jag gått från en tenta nånsin förut. Dels för att nu var det över -vilket jag ivrigt inväntat i fyra veckor redan, men också för att det köndes som att det gick bra. Skönt skönt skönt. Var hemma redan 10.30, stannade uppe ett par timmar; softa, läsa DN, äta, ringa T, sen siesta, och sen ut och dricka öl. Humdumdum, idag har det varit rejäl slö (=lätt bakfull) dag. Skööööönt. Såna söndagar jag vanligtvis brukar hata. Men som idag var helt underbart. Men nu borde jag börja fixa med inlämningsuppgiften till tisdag -det vill säga iaf läsa det jag ska läsa..

Det är bra med folk som pushar mig -det är sånt jag behöver, för jag får ju inget gjort annars. Så nu har jag iaf skrivit det till hemsidan (cultcargo.net) som jag skulle göra. Bra bra. Är bara vädigt tacksam; dels för att jag får vara med -att de vill ha mig med, men dels också som sagt för att de pushar mig, själv skulle jag aldrig komma någon vart. Tack. Känns jättebra nu när det är gjort. Ok, kommer knappast bli inbjuden på Nobel-middag pga just det här alstret, men det är något, och det är slutfört, och jag vet redan vad jag vill skriva i nästa! :)

Jag menar, de skulle verkligen inte behövt tillfråga mig. Men det gjorde de. Det är sånt jag behöver också. Samt mailet nedan: fok tycker om mig! :) Ok, där fiskade jag faktiskt lite, för behövde höra det också, men jag sa ju inget jag inte står för osv, o hade faktiskt tänkt höra av mig just den dan hur länge som helst (=den dan de dels borde varit i sthlm, men också hans födelsedag. jag hade t-shirten på mig också. också planerat länge, och omnämndes också i mailet). Och just pga frånvaron av andra känslor, andra människor, annat liv.

Har inte hört ngt (knappt) alls av Dani. Och jag hör inte heller av mig. Var så planen var. Och jag tänker inte ens på honom, på att höra av mig. Och jag saknar honom inte ens. Borta borta borta. Tycker alltid sånt här är lätt sorgligt i sig själv -just i frånvaron av känslor. Men men. Det är väl så livet är. Fortfarande. Igen.

Och det är just därför det är skönt med gamla människor, som jag vet finns där. Som jag vet bryr sig, förstår mig, och tycker om mig. Helt sjukt egentligen. Men jag vet de finns! :)

Borde fixa packning till London/Liverpool. Har säkert inga rena kläder heller.... Tar det imorn.

Nu ska jag läsa om prostitution i Argentina under 30-talet.