Åland, vårt Åland, vår hembygd det är?
Är så mycket. Och de jävlarna på sociologin verkar extramt överambitiösa; redan inom två veckor (den 5e + 8e september) ska jag lämna in essäuppgift samt hemtenta. Hjäääälp! Och neeej; vi pratar alltså tisdagen och fredagen efter att jag precis flyttat in -kan de göra så?
Bara kände när jag fått kursinfon, och registrerat mig, osv i torsdags, att: neeej! Jag vill inte alls plugga -ingen lust alls. + att jag är jävligt nervös. Ok, det kommer ju gå bra, och den här första, är bara 2p, och man kan bara få underkänt/godkänt, så det borde jag ju fixa. Fast ändå; bara hela grejen att prestera -lämna in hemtenta, osv. + att jag lär väl inte ens ha datorn fixad då ännu, så lär bli sitta i någon uni-datasal och skriva tenta. Buuuuu. :(
Och hur ska det gå överlag: glömt bort hur allt funkar, och bara språket (på skrivningar, osv) kan bli ett problem..
Samt vissa andra saker. Pratat rätt mycket med Dani på msn idag och igår -när jag nu väl har tillgång, för sen lär det väl inte bli av; mycket att stå i, + inget internet... Och är väl antagligen iofs dumt -borde väl försöka avvänja mig istället.. fast är svårt. Jävligt svårt. Jävla liv. Saknar inte Barcelona alls (lika bra -jag kom ju just!), men jag saknar honom. Jag har ingen lust alls att fara dit, vara där. Men vill träffa honom.. mierda.
Känns egentligen bra vara hemma -känns som det är på tiden (även om som sagt är nojigt också), men är bara så jävla typiskt. Och också; nu när jag nu verkligen har 'en karl', så är det minsann ingen som frågar ut en! Och jag tar inget upp sådär bara -jag är inte sån.
Fast hmhmhm. Han var alltså praktiskt taget kidnappat fr.o.m lördag kväll, då han kom -återvände efter 5 veckor. Det var inte mycket tid vi inte sågs. Och han följde mig till flyget också (lika bra det -skulle inte funkat ensam!). Och då, natten till torsdagen, bara grät och grät jag. Små små ögon. Och när jag slutade gråta, skrattade jag hysteriskt istället. Och sen tidigt upp torsdag morgon, och off to the airport. Och där satt vi bara (utomhus, för att kunna röka). Och satt. Och pratade. Och kramades. Och pussades lite. (fast faktiskt inte grät!) Och han nämnde igen den där högskolepraktiken han redan förut funderat (före han träffade mig) på att göra, i Stockholm, den här sommaren, vilket inte blev av. Men iaf, att han funderade på att göra den nästa år. Och låter ju onekligen som en bra ide.
Fast är så otroligt svårt (och hej! där börjar jag gråta igen...). För är ju liksom en helt annan sak om är för en viss tid; distansförhållanden är ju inte så jäkla skojiga till att börja med, fast har man iaf en tidsbestämmelse, så vet man hur man länge man ska hålla ut, planera osv. Inte som om man träffar ngn just före man flyttar 'hem'. Sån jäkla dålig timing.Dålig, dålig, dålig. Buuuu.
Och sen iaf, när vi väl skulle skiljas åt (fortfarande utan att gråta -duktigt, Lisa!), där man går in, om man ska flyga, har biljett, röntgar väskan, osv, så stod vi en stund, som värsta äckliga paret, i vägen för alla som skulle förbi. Och sen när jag gick, bara stod han där. Och fortfarande när jag kommit igenom spärren, och kikade ut genom glaset, bara stod han där. Och fortfarande när jag började gå, till spärren, bara stod han där. Och då kom det. Gråten alltså. Fast hann precis snyta mig före jag gick på planet.
Har aldrig haft ett flygplatsavsked förut. Så nu var det gjort. Jippie.
Och bara hade den där bilden i huvudet, hur länge som helst, av honom, när han bara stod där, och tittade efter mig, och jag gick. Det sista jag såg. Och hela dan i torsdags. Och fortfarande nu, när jag blir att tänka på det -jag bara har det i huvudet. Pegada.
Ja, jag vet inte jag. Fint liv. Fiint liv, Lisa. Muy bieeen.
Imorn ska jag upp på vinden igen. Och färga håret -så länge höll det. Kommer bli rätt mörkt också, för tröttnade. Inte mörkt mörkt, men mörkt -jo.
Och om en vecka full flytt.
Your new life starts here....
