Vilken jävla söndag. Fick ju söndagsaction iaf. Fast är helt jävla slut. Hela kroppen är helt mör. Jag skickade Gill ett mess imorse om att jag skulle komma in lite senare, för orkade bara inte ta mig upp ur sängen vid atta.. Sa kom in först vid 11.30-tiden. Och ska ta mina 'lediga' dar nu den här torsdan och fredan ocksa -vilket jag behöver.
Ok, det som hände alltsa:
Jag kommer hem söndag morgon, vid 07-tiden. Hade varit till Apolo med Nacho, full och glad. Jättebra kväll, fast vid det här laget var jag mest trött och full. Trodde jag tappat bort min tröja pa Apolo, men pa vägen hem hittade jag den i väskan. Jag gick hem fran Diagonal, helt utan missöden. När jag var ca 2 kvarter hemifran ringde Nacho, för jag hade tappat bort honom när jag gatt, sa till slut gick jag bara. Jag gar hem, öppnar dörren till huset, gar in, och inser jag är trött, lat osv; äh, jag tar hissen! (jag bor ju alltsa pa första vaningen, vilket i översättning blir ca 2 trappor upp). När jag star och väntar pa hissen, hör jag nagon komma gaende nerför trappan. Denna nagon kommer ner, fram till mig, precis när hissen kommer -äh, jag ska upp igen. Ok, det var ju lite mystiskt till att börja med; hade just kommit nertravande, och sen skulle upp igen. Men han kunde ju glömt nagot, eller vad visste jag.
Vi bada gar in i hissen, han säger han ska till 4e vaningen. Jag till 1a. Pa nagot vis maste han ha tryckt in 4e samtidigt/just före jag tryckte in 1an, för upp till 4e far vi. (vilket till att börja med inte var sa skojigt; mitt i natten, tomt hus, ut och aka upp och ner i langsam hiss, med mystisk främling...) Vi kommer fram till 4e vaningen; oj, nej, jag är lite förvirrad här; 5e var det (vilket förövrigt är husets sista vaning).
Nu börjar jag bli trött pa honom; jag vill ju bara hem och sova; inte spendera hela morgonen i hissen, akande upp och ner -sa jag trycker pa 1an. (sa fick väl han ta sig upp till 5e bäst han ville efter det; vad brydde jag mig). När vi väl kommer till 1an, stiger jag ur. Vilket han ocksa maste ha gjort, men allt gar ju sa jävla snabbt! Han kommer iaf ocksa ut där, och försöker ta min väska. Som jag har pa axeln, men ocksa haller i remmen (som jag mestadels gör; jag är inte dum), sa den far han inte. Vi star där och drar bada tva, i vad som verkade som en evighet, men i verkligheten lär det ju bara varit ett par sekunder; dragkamp om min väska.. Och jag vann ju nästan; jag är stark, inte sa jävla feg, och jag
hatar att fa väskan stulen!!! Men tillslut gar remmen av, och han springer nerför trappan med min väska, mdan jag star kvar, och undrar vad i helvete som just hände.
Men grejen är det att jag ända hade en san jävla tur; nycklarna hade jag i handen, men dem tog han inte (och tack gode gud för det; han visste ju vara jag bodde; vi skulle ju mastat byta las och allting), och ocksa: iom att jag hade tagit ut nycklarna, sa hade jag ju väskan öppen, sa när han flög nerför trapporna, sa föll mobilen ut -sa da hade jag den ocksa kvar.
Sa da star jag där; gratande och skakande i trapphuset; skickar ett mess till mamma (jag hade ju planbok med körkort och bankkort och allting däri) -för jag visste bara inte vad att göra.. Jag kan ocksa första att hon blev rätt rädd, och började skicka mess efter mess, samt ringa; för det jag skrev lydde sa här:
Ngn tog just m4n vaeìka o körkort o alltt. kan du anmala e du snälltFör vid det här laget var man ju inte direkt lugn och sansad nog för att kunna stava...
Jag messade ocksa M (och nej; ran som sa var det ju inte -men jag kan ju ingen svenska längre...) och Nacho, och försökte ringa I för att fa tag pa telefonnummer för att ringa och spärra bankkortet, för E hade ju just öppnat bankkonto; sa jag tänkte att hon borde ha det, I var ej hemma, sa jag ringde E, som inte hade ngt nummer. Jahapp; vad gör jag nu?!! Tittade igenom alla mina bankpapper, men hittade inget nummer; satan! Men da ringde Nacho, och som den räddande ängel han var sa fragade han vad för bank det var, och sen hade han numret, sa jag kunde ringa. Sa jag ringde och spärrade. Det avklarat iaf.
Nästa dag (ok ok, samma, men efter att jag gatt och lagt mig, och sovit bort halva dagen) vaknade jag med blixtrande huvudvärk (inte bästa dan för att raka ut för bakfyllan from hell), och rejält illamaende. Jag madde rent ut sagt skit. Lyckades svimma pa toagolvet (vaknade upp och var helt jäkla förvirrad; var är jag??), försökte äta en smörgas, men fick bara upp den igen..
Vid 18-18.30tiden lyckades jag iaf ta mig in till stan för att anmäla. Jag har alltsa ingen koll pa sant här; hur man gör, osv, sa gick till polisstationen pa ramblan, dit jag gatt da när de tog min väska när jag just kommit hit. Och jag hade ju förväntat mig ungefär samma procdure; fylla i ett papper, och sen hejda-hej. Istället, när de hörde att det inte handlade om en väskryckning, utan att jag hade sett 'gärningsmannen', och ocksa att vi faktiskt hade haft dragkamp om den, sa skickade de mig vidare till en annan polisstation (detta är ett jobb för Els Mossos D'Esquadra...), sa fick snällt trava hela Nou de la Rambla, till polisstationen där. Där jag sen var i fem till fem och en halv timme, med en liten utflykt till läkare där emellan ocksa. 5 och en halv jävla timme!!!! Jag kom ut därifran först 00.25..... Och da hade jag inte ätit nagot hela dan. Och sista metron hade gatt. Hade tänkt ta taxi, men saklart just da sag jag ingen, sa det blev att ga.......Tog ett tag,. Men jag svimmade inte iaf.
Alla var alltsa gulliga och snälla med mig, men det tog ju san tid!! Och inga pengar hade jag pa mobilen, sa kunde inte skicka tycka-synd-om-mess till alla jag kände heller...
Väntade i ca en timme, bara för att fa beratta vad jag var där för, sen in i annat rum, vänta där i säkert en halv timme igen, sen prata med en gubbe/kille, men hann knappt bara börja, sa fick jag hänga med till annat rum, annan väntsal, där jag väntade nagon timme igen, sen in och prata med ngn igen (blev ju helt utpsykad ocksa; alla Usted-ade ju mig. Tycker inte om sant; jag vill bli duad!), och samma igen, hann knappt börja, sa sa han att jag maste till läkare. Även om han inte skadat mig, inte hotat mig, nada, sa maste jag ända genomga läkarundersökning, sa var lagen.. Jahapp, sa da fick jag snällt trava iväg genom mörkaste Raval till en läkatmottagning där, sen vänta där en timme, sen in och pratade med ngn i 1o min (om ens det), och sen ut igen. Tillbaks till polisen, vänta minst en timme,
igen, och sen kom det faktiskt en fram till mig, och sa fick jag följa med upp i polishuslabyrinten, hissar o grejer, och sen sitta ner. Och berätta hela min historia. Igen (hela hade jag säkert berättat en 5 ggr vid det här laget, och de smaskiga detaljerna/halva historien 5-8 ggr till....).
Fast han här gillade jag. Han var civilklädd (vilket innebar ingen äcklig uniform, med betonger och grejer), och han duade mig. Jag berättade min historia, han skrev ner mitt vittnesmal ,eller vad det nu var, och sen fick jag kika igenom en pärm pa 'the usual suspects'. Men jag hade ju ingen koll saklart. Skulle säkert inte ens känna igen honom om jag sag honom pa gatan nu. Helt normal kille. Jag lägger ju aldrig märke till hur folk ser ut. Däremot till hur de later; jag gillar ju mina accenter... Och en accent det hade han. Bara en liten, och jag är ingen expert heller. Men jag skulle tippa pa att han inte var spansk, och katalan -det var han definitivt inte.
Fast det är sa äckligt när man tänker efter vad som
kunde hänt. Vi var ensamma i trapphuset. Var han där inne (för det är ju rätt underligt bara det), sa kunde han ju lika gärna dragit fram en kniv, eller försökt valdta mig i hissen (med alla vara äventyr upp och ner....), eller vad som helst. Äckligt. Och han kunde tagit nyckeln till lägenheten -jag hade ju den i handen. Och jag kunde gatt uppför trapporna istället, vilket faktiskt säkert skulle varit värre; jag gar uppför trapporna, möter virvelvind som rycker med sig min väska, och springer. Jag skulle ju kunnat trilla, bakat, nerför trapporna. Till exempel.
Och är konstigt; för jag sag till att fylla pa min mobil kvällen före; för jag kände verkligen att jag behövde göra det. Jag impulsköpte ny planbok häromveckan (för 3€). Jag hade pengar hemma, för jag hade ju tagit ut för att ge at mamma; sa jag hade ju pengar som jag nu kan använda fram tills att far mitt nya bankkort. Jag hade äntligen (efter att ha tänkt göra sa i ett ars tid...) fixat en ny libreta, bankbok just här för nagon dag sen, sa pa nagot vis var det nästan som jag var förberedd pa att nagot skulle hända. Det kunde ju bara varit sa mycket värre. Allt lär ju vara en konspiration för att jag ska inse att det är värdsliga ting, att det inte spelar roll egentligen. Och jag tror det nästan funkar. Jag var bara sa jävla glad att jag hade nycklar och mobil kvar. Menos mal.
Fast det var ju saklart min fina väska saklart da. Enda fina, nagorlunda dyra jag har (den jag köpte i Liverpool förra oktober; svart läder med rosa foder). Grrr! Och kameran (när jag äntligen tagit mod till mig, och tog en massa kort pa Mau och Marçal da). Och planboken; jag som inte hade gjort av med sa mycket pengar/för en gangs skulle faktiskt hade en del pa mig; ca 20-30€ eller nagot. Jajaa. Och min nyinköpta skavsarstejp, och nyinköpta concealern, och mitt fina lyx-läppstift (det enda jag hade kvar fran mitt misslyckade hej jag köper dyra krämer för att pamper mig själv, och sen far jag bara utslag av dem -försök...). Grr, grr, grrr. Men som sagt; mobil,. och kalender och allt sant hade jag.
Fast det stör faktiskt med körkortet ocksa; ungefär det enda officiella minne jag har fran min langhariga blonda tid. + att en massa människor tycker jag ser ut som värsta fotomodellen pa det.
Jajajaaaa. Allt väl. Tror det blir bio ikäll. Och har redan köpt ny concealer. Det fixar sig. Puss Puss!